Idag ska jag träffa min nya läkare, vet inte vilken gång i ordningen jag fått en ny då omsättningen minst sagt är hög, ett år brukar vara standard. Det är klart det känns lite sisodär att ännu engång gå igenom historik, och få frågor man svarat på en miljard gånger. Men så ser ju dagens psykvård ut tyvärr. Min nya doktor heter Frisk i efternamn och frågan är om han slutar får byta efternamn till Sjuk.
Helg rapport. Jag har varit på SPA med mamma. Helt underbart, vi har badat badat och badat så vi båda har sett ut som två gamla russin. En riktig rekreationshelg, avslappnande, och befriad från alla tankar som snurrar i min skalle. Det enda tråkiga med med vistelsen var att min iphone råkade ut för en mindre flygtur, inte alls från någon hög höjd, och vad händer? Displayen är helt krossad och utrustad med sylvassa sprickor. Ska lämna in den på reparation i morgon. Vi har ju ingen hemtelefon och sambon är bortrest hela veckan och att sitta här ensam utan telefon känns inte helt optimalt. Tråkigt dyrt men har fått bidrag från mina kära föräldrar så halva priset blir det för mig himla snällt.
Planeringen för att ta mig tillbaka till jobbet har blivit ändrad. Både min läkare och sjuksköterska anser att jag inte är redo eftersom måendet pendlar för mycket fram och tillbaka och att jag är ostabil. Nya planen är 1aug.
Jag får väl hoppas på en fin sommar för att ladda batterierna.
Den här helgen har ju varit tokfin. Jag dras till vattnet framåt kvällen. Solnedgång = underbart.
... vilket vackert väder!
En uppdatering angående mitt odlingsprojekt, efter drygt en vecka har 3st gröna pyttesmå visat livstecken i krukan! Vore kul om man når slutmålet med lika fint resultat som på bilden. Time will tell.
Solig söndag med picknick på bergknall och vågskvalp. Vi hittade ett ställe i solen som var ganska blåsfritt. Värme, sjöutsikt fotografering av både blå och vitsippor ligger och väntar på minneskortet. Nu är jag påfylld med mer soltimmar, dessutom passade båda hundarna på att ta premiärdoppet i sjön. Helt galna var dom.
3h umgänge med familjen, mor å far och sambon såklart resulterade med kollaps i soffan trots en trevlig utflykt, sov 2h och vaknade med nackspärr, men min kära vetekudde har blivit flitigt micrad under kvällen och det känns redan mycket bättre.
Dags att bädda ner sig i sängen nu och försöka bli av med den här satans huvudvärken som varit ett stående inslag sen en tid tillbaka, jag tror att jag kommit på anledningen. Linserna tog slut och jag har fått använda ett par gamla brillor fast med fel styrka och sånt där. Fifan vad å skönt det var att se klara färger, detaljer och framförallt känna igen folk när man är ute! Kristallklart, finally. Jag hjärta linser
I vanliga fall är jag en sån som somnar i soffan redan vid 21-22 på kvällarna. Nu har jag blivit en nattsuddare, well nu börjat godnatt pillrena signalera läggdags ögonlocken är så tunga.
Besöket på ingång 29 och plan 5 gick väl bra, men min sköterska ska ordna en läkartid så snart som möjligt. Visst har jag bra och dåliga dagar precis som alla andra, men nu är det inga runda kurvor längre, inget som kommer smygandes utan snarare tvära kast. Mamma var här enstund på eftermiddagen och när hon skulle åka hem sa hon bara 'vila lite nu du ser lite trött ut' och då började tårarna hejdlöst forsa igen. Vad fan är det som händer? Och nej, jag är inte gravid och har hormoner som spökar.
Jag ringde jouren i morse, igår somnade jag med en kudde som var våt av alla tårar.
Började även gråta i telefonen under samtalet, självklart ville dom att jag skulle komma in men det ville inte jag men jag fick en akuttid i morgon till affektiva. Får så dåligt samvete när sambon sjukskrev sig idag för han inte vågade att lämna mig själv. Han låste även in mina mediciner.
Det kallas omtanke, välmening och för mitt eget bästa fast ändå känns det förjävligt.
Stabilt när man letar efter ett papper fullständigt bryter ihop på golvet i en ångest och gråtattack utan desslike. Hittade gamla journalkopior, LPT beslut, sjukintyg och vafan skulle jag läsa dom för? 2007 var året mitt liv kraschade totalt och kommer aldrig bli normalt igen. 2007 bestämde jag mig att livet inte var värt att leva. 2007 försvann glädjen i mitt liv. 2007 blev depressionen för svår att hantera. 6år senare vinglar jag på en svajande tråd och bara undrar varför just jag? I 6 år har varje dag i stort sätt handlat om att gå vidare, välja livet, lära mig att tycka om mig själv, och få tillbaka självförtroendet, självkänslan och finna balans i dom jäkla diagnoserna. EN sak är positiv. Under två år var jag i sånt uselt skick att jag spenderade många och långa perioder med vårdintyg, träffat förvaltningsrätt och upplevt känslan över att ett vårdintyget styrkts/förlängt och få vetskap om att jag inte kan bestämma själv, inte och att inte veta hur länge man skulle bli kvar och inlåst på sluten avdelning. Flera och många allvarliga suicidförsök på löpande band. Alltså kan man ändå säga att så sjuk som jag var då är jag inte nu, hoppas jag slipper det satans mörkret och hopplösheten. Idag är en dag som tårarna vägrar sluta rinna ner för kinderna. Det bara pendlar just nu mellan att hata allt till att aldrig ge upp.
